Leif Jordansson

brus020_cover

Stockholm East Brus 020

Leif Jordansson filmmusik till Simon Kaijsers mestadels pressrosade och film-festival-hyllade långfilm Stockholm Östra, med Mikael Persbrandt och Iben Hjejle i huvudrollerna, står alldeles förträffligt på egna ben tycker vi. Såpass att det redan efter inspelningarna av filmmusiken häromåret med Västerås Sinfonietta under Jonas Dominiques ledning kändes som att det här, det måste vi bara släppa separat på platta också när filmen väl gått upp på biograferna. När sedan suveräne träblåsaren Nils Berg la till sin basklarinett och sin improvisationskonst fanns inte längre något val. Att vi dessutom hade mer musik inspelad än vad som använts i filmen gjorde inte det hela mindre nödvändigt.
Det gav oss också undertiteln Expanded Film Score, som förstås pekar mot att en hel del av det som finns i filmen också presenteras här men även i andra mixar, och i andra tagningar än i filmen samt att annat som inte alls hörs i biosalongen får ta sin plats plats här, på skivan Stockholm East.
Att som skivbolag ta till överord när ett nytt, eget, album presenteras är inte ovanligt trots att det alltsomoftast, betraktat i backspegeln, förmodligen framstår som en smula överdrivet, så det låter vi bli men blottar ändå halsen en aning och tillstår att vår egen referens under mix och inspelning har varit klassiska Charlie Parker with Strings. Avslutningsvis måste vi förstås instämma med TT Spektras filmrecensents ord ”Musiken är fantastisk”.





Layout 1 Layout 1

Two Suites Brus 029 Limiterad bok innehållande Brus 014, Brus 015

Ända sedan jag började spela och komponera musik har jag varit intresserad av musikens sammanhang och den musiken som fångat mig har nästan alltid varit musik som är skapad för ett ändamål; det kan vara allt från den rituella monotonin i olika sorters dansmusik eller musik som dramturgiskt grepp för att styra åskådarens väg in i en film. Tidiga exempel i min utveckling har varit den svarta soulmusiken och dess bakgrund i gospel, Stravinskijs musik till baletten Våroffer, Ennio Morricones filmmusik eller Tom Waits egenartade soundtrack till sina egna berättelser. Under många år fick det mig att arbeta med texter och jag fascineras fortfarande över hur starkt ett uttryck kan bli när musik och text fungerar tillsammans. Jag komponerar nästan all min musik utifrån ett manus och det är utifrån manuset som jag kan skapa egna världar med egna regler.

The Comet: suite for cello, percussion and assorted keyboards

Filmen ”Kometen” hade, av naturliga skäl, inget skrivet manus att följa. Den bygger på 26 timmar dokumentärt material inspelat på dubbel8 mellan åren 1959 – 1971. Johan Löfstedt har sedan valt ut bildmaterial för att berätta en historia om vad som händer i en stad som får veta att en komet är på väg att slå ner. Jag började komponera musiken genom att utgå ifrån den korniga bildkvaliteten, tidsandan och stämningen i bildmaterialet. Det var ett självklart val att använda det ostämda pianot som står i mitt arbetsrum och att kombinera det med en mellotronvibrafon, ett wurlitzerpiano och en solocello som fick vara berättarrösten. Jag hade just läst en bok om hur minimalisterna hade tagit till sig metoder ifrån indisk musik att repetera ett mönster men lägga till enskilda toner på vägen så att mönstret långsamt förändras och jag kände att det passade in på hur filmen som material rullar fram medan historien utvecklas.

The Puppet Master: suite for toy piano, cello and woodwinds

När jag fick uppdraget att komponera musik till dansföreställningen ”Otto” som skulle spelas av en klassisk notbunden kvintett (piano, cello, engelskt horn, flöjt och klarinett) var det en utmaning eftersom jag har en gehörsbakgrund och är van att samtala mig fram till hur man ska spela min musik. Det var naturligtvis lockande att se hur det kan vara möjligt att kombinera olika influenser och låta dem leka med varandra. Den ibland slapstickartade stilen hos koreografen Benno Voorham blandat med det strikta uttrycket hos en skolad ensemble fick mig att tänka på Chaplins egen musik och på Stravinskijs och Ravels kammarmusik där de hämtar influenser ifrån jazz, tango och cabaretmusik. Att skriva för leksakspiano blev också ett självklart val för att markera en naivistisk inställning och det var en fröjd att se Jan Bülow sitta på golvet lutad över den lilla leksaksflygeln. Som tack för hjälpen fick han därför ”Aux Mains” som är ett solostycke för piano.

Att nu Johan Månsson har satt ihop två bildsviter som följer musiken känns därför som en självklarhet och en möjlighet att skapa nya sammanhang. Den ena sviten är stillbilder tagna av Bror Jaques Waern ur filmen Kometen och den andra sviten är bilder ifrån en dockverkstad som Johan har tagit med utgångspunkt i ”The Puppet Master”.

Med hopp om god lyssning,

Leif Jordansson, Stockholm 2010-02-14





DPac_brus001_LJ-DHD

De halvt dolda Brus 001 

Den första januari 2009 sände SVT första avsnittet av dramaserien De halvt dolda. Serien, som är i fyra entimmes avsnitt, är skriven av Jonas Gardell och är regisserad av Simon Kaijser da Silva. I huvudrollerna ses bland andra Ulf Friberg, David Dencik och Anja Lundqvist.

Gitarristen och kompositören Leif Jordansson står för musiken till dramaserien De halvt dolda av Jonas Gardell som Svt Drama producerat. TV-serien, som är Gardells “debut” som tung dramatiker kommer med all säkerhet att bli mycket uppmärksammad. Leifs musik har en framträdande roll i serien men står också på helt egna ben. Där finns en släktskap med Florian Frickes och Popol Vuhs klassiska soundtrack till Werner Herzogs filmer men även med Eleni Karaindrou och hennes musik till Theo Angelopoulous filmer och inte minst till ett svenskt 70-tal med ett Bosse Hanssonskt uttryck.

Serien är ett originalmanus skrivet för SVT av Jonas Gardell. Jonas har en sällsynt talang att spänna över både humor och allvar, komedi och tragedi, både för scen, tv, film och i romanform.

Ur inledningen till de halvt dolda:

Under 1600- och 1700-talet var det mode att låta måla familjeporträtt. På dessa målningar sitter mannen och hans hustru i sitt hem, omgivna av sina barn. Barnen på målningarna framställs alltid som små allvarliga vuxna. Liksom sina föräldrar stirrar barnen ut ur målningarna på betraktaren. Men vi ser också andra barn på bilden. Barn som har vänt oss ryggen. Barn som står bortvända, halvt dolda, eller har sina ansikten och kroppar skymda av de andra barnen, ett bord, eller något liknande. Barnadödligheten var hög och i familjen avbildades alla i familjen. Både de som fick leva och de som inte fick leva. Dessa är de döda barnen. Denna berättelse är som en sådan tidig målning. Det här är berättelsen om de som fick leva och om de som inte fick leva. De halvt dolda. De bortvända. De som skymtar fram.