Tore Berger

brus004_cover

I huset långt på landet Brus 004

Våren 2008 lämnade jag Bonnier Amigo. De sista fyra månaderna hade jag i princip suttit i limbo i min roll som A&R och producent på bolaget. Inga nya projekt kunde startas upp i väntan på vad som skulle ske. Efter att de envisa uppköpsrykten som cirkulerat en längre tid runt bolaget dementerats väntade nu personalnedskärningar. Att A&R-avdelningen låg löst till började kännas som en sanning i korridorsnacken. Bland de fåtal möten jag trots allt hade sticker det med Tore Berger ut.

Tore kom med sin fina Levin-gitarr, en pärm full av nya sånger och några reviderade dito, sin sångbok ”I mitten av allt” från 1989 och en idé, nej två eller snarare tre riktigt bra idéer, som var svåra att värja sig mot, under armen. En ny sångbok och två nya skivor, och gärna samtidiga, ville han göra. En skiva med arbetsnamnet ”Didaktiska visor” där sånger med lärotexter ur det händelsedigra nittonhundratalet som berättade om Winston Churchill konvalecens i Marrakesh 1943, om den socialdemokratiske politikern och mångsysslaren Rickard Sandlers liv, den amerikanske amiralen Spruance och Verner von Heidenstam utgjorde stommen. Den andra skulle innehålla sånger med motiv från Tores Mellanvik, i litterär dräkt förklätt till Kolketorp därav den tänkta titeln ”Låtar från Kolketorp”. Materialet var alltför bra för att jag skulle kunna låta bli att engagera mig.

Sångboksprojektet kom av sig ganska omedelbart, när ryktena om A&R-avdelningens nedläggning besannades och jag fick gå försvann min Bonnier-koppling. Tore och jag enades däremot om att på egen hand göra allvar av skivplanerna tillsammans.

Jag ville göra en ”dogma-inspelning”, fånga musiken live i ett rum tillsammans med ett antal lyssnande och intuitiva musiker, och, viktigast av allt utan repetioner innan inspelning. Min önsketrio var Martin Hederos, Johan Berthling och Richard Krantz; piano, orgel, dragspel, fiol, kontrabas, gitarr, pedal steel och lap steel. Efter mycket kalenderkollande lyckades vi hittade tre dagar i september när vi alla samtidigt var lediga. Vi bestämde oss för att spela in i Tores ateljé på Mellanvik, mellan Gnesta och Nyköping, med min mobila studio.

Med endast tre dagar på oss, och med den improvisatoriska utgångspunkt vi valt, insåg vi snart det omöjliga i att komma ut med material till två skivor från denna session. Vi lade undan några sånger och plockade fram ett par gamla Blå Tåget-klassiker för att i stället kunna gifta ihop de två projekten till en fungerande helhet. Vi enades också om att mitt och Johan Månssons nystartade skivbolag brus & knaster naturligtvis borde vara även Tores hemvist framöver.

September kom, och de tre dagarna försvann alltför snabbt, det mesta fastnade. Vi hade ett par versioner av ”Spruance” att ta ställning till, ”Mannen av Marrakesh”, sången om Churchill, ville inte låta sig spelas in och vi stekte de versioner av ”Skuggan i september” som vi gjort. Och Tore skrev nya låtar, en av dem, ”En Mr. Walker”, ville absolut tränga sig in på plattan och i november hade Tore och jag ytterligare ett par dagar på Mellanvik. En sen natt-tagning av ”Mannen av Marrakesh” kändes märkligt användbar. Vi gjorde en demo på ”En Mr. Walker”, med programmerade trummor och gitarr som verkade gå att bygga vidare på.

I och med de här dagarna i november passerade vi dogma-teorin till just en teori, och pålägg var hädanefter tillåtna… Vi putsade på en del vokal-insatser, ”En Mr. Walker” fick med Lars Skölds trummor, Johan Månssons bas och framförallt Jonas Kullhammars tenorsax och sköna Hammond-B3a precis den slow-fox-inramning den behövde. Jonas adderade också vintage-syntarna på ”Mannen av Marrakesh” som tillsammans med Esbjörn Hazelius fiol äntligen satte den. Esbjörns fiolensemble på ”Solnedgång över Fagertärn” från Blå Tågets ”Moderna material” motiverade också slutgiltigt varför nyinspelningen av den skulle ta plats på plattan.

I april, nästan på dagen ett år efter vårt första möte, var jag och Tore förbi Janne Hansson på Atlantis-studion för slutmix. Ur det som från början såg ut som tre separata projekt har ”I huset på långt på landet” självklart utkristalliserat sig. Fortsättning följer med all säkerhet…

Det är ganska exakt åtta år sen Tore Berger senast släppte en ny skiva. Mycket har hänt sen dess, inte minst i skivbranschen. Något som däremot inte förändrats är Tore Bergers pregnans som textmakare. Omsorgen om orden, och innehållet, i hans sångskapande är unikt.

När Tore Berger 1991 belönades med Cornelis-stipendiet löd juryns motivering…

”Sedan 60-talet har Tore Berger sjungit om folkhemmet med sin egen stämma, melankolisk, underfundig, oroande. I hans satirer och ballader har de ensamma, de som drömmer och de som förtvivlar kunnat känna igen sig. Mitt i den svenska vistraditionen har Tore Berger förblivit den särling vi alla bär inom oss.”

I någon mån verkar Blå Tåget och myterna om den svenska proggrörelsen stå i vägen för ett brett omfamnande av Tore Bergers viskonst men när ekot från sjuttiotalet till slut ringer ut lär Tore Berger ta sin plats som en av de stora i den svenska litterära visan. För det är där han hör hemma, i rakt nedstigande led från Lucidor, Bellman, Andersson, Sjöberg och Ferlin.

/Göran Petersson

Tore Berger, bildkonstnär, poet och trubadur, född den 28/5 1938. Medlem i legendariska Gunder Hägg/Blå Tåget. För utförlig bio se:

http://toreberger.se/artalsbiografi.html